Våra trista partier....

I DN idag skriver Henrik berggren på ledarplats att ett sätt att förnya det svenska politiska systemet skulle kunna vara att införa majoritetsval, men inte nödvändigt av brittisk modell. Han tror att det skulle innebära ett lyft och en förnyelse av våra partier. Genast börjar det i mitt huvud surra runt ett minne från när jag för ett gäng år sedan läste jämförande politik och vi fick lära oss om systemet i Japan där man tillämpade majoritetsval i flermansvalkretsar, vilket gjorde att partierna fick vara strategiska avseende hur många kandidater man ställde upp med. Om en kandidat var för populär kanske han tog röster från de andra från samma parti vilket skulle innebära att endast han och ingen av de andra fick mandat i det nationella parlamentet trots att partiet proportionellt kanske skulle ha en mycket stor majoritet av rösterna. En mycket underhållande tanke, då valet blir väldigt personrelaterat och spännande och intressant ...

Detta är dock inget jag skulle förespråka för Sveriges del. Om ni minns det förra presidentsvalet i USA när herr Bush den yngre för första gången valdes till president, trots att Gore fick fler röster inser ni dilemmat med majoritetsval, mina vänner. Vårt stabila parlamentaristiska system känns betydligt mer rättvist, även om rättvisa kanske är en förlegad idé när det gäller politik?

Nej, det stora dilemmat i Sverige är, i mina ögon, att partierna är vansinnigt tråkiga och (ni har hört det förut jag vet) att samtliga riksdagspartier mer och mer har närmat sig mitten. I de klassiska ideologierna kan man få ett hum om skillnaden, men ärligt talat: hur många känner till dessa förutom från några riktigt tråkiga lektioner i skolan? I partiprogrammen kan man också skönja skillnader partierna emellan men jag tror att majoriteten av väljarna aldrig ens har hållit i ett partiprogram, än mindre läst det. Så mer inriktning mot personal och en möjlighet för kandidaterna att marknadsföra egna åsikter som kanske inte helt stämmer överens med partilinjen är nästan ett måste för att få intresset bland väljare att öka, samtidigt som en riksdagsplats inte blir en rättighet om man en gång fått den. Många gamla uvar sitter på ren rutin och väljarna är inte ens medvetna om att de röstat in dem i den högst beslutande nationella församlingen. Några klyshor på afficher och uttalanden i partiledardebatter är vad som avgör valet (och ibland valstugerepotage och andra pinsamma historier). En politiker SKA INTE i första hand representera sitt parti. Hon eller han ska naturligtvis representera sina väljare, sina valkretsar och den personliga övertygelse som presenterades inför valet. Bryt alla partipiskor, gör den reginala förankringen viktigare än partiboken och sluta tänk att det sm funkade på 1800-talet fungerar idag!

Andra bloggar om: partier, politik  och valsystem  

Kommentarer
Postat av: SpyBar

Gör uppror mot alla måsten bli Stockholms Indian!!!

Du har en intressant sida förresten :-D

2006-09-26 @ 10:37:20
URL: http://spybar.webblogg.se
Postat av: Skywatcher

Usch, majoritetsval känns som steget innan diktatur i mina ögon ... Om jag får välja så skulle jag hellre gå åt andra hållet.

/SW

2006-10-01 @ 16:00:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0