Jag är inte rasist men...

Jag har inget emot homosexuella, faktum är att några av mina närmsta vänner är homosexuella, men...

Jag är inte ute efter att prata skit om henne, men....

Jag är egentligen motståndare till dödsstraff, men...

Men måste vara det mest fantastiska ord i svenska språket, eftersom det är ett ord som suddar ut det man tidigare sagt. Minns ni Linus på Linjen - hur han spottade och fräste och svor (eller jag tror i alla fall att han svor, för jag har aldrig förstått vad han har sagt). Han blev upprörd och vips kom handen fram och suddade ut något och simsalabim - Borta! Samma effekt har "men".

Det märkliga är att "men" legitimerar vilka lögner som helst - eftersom man först uttrycker något politiskt korrekt för att sedan klämma in detta "men" och därigenom kunna fortsätta meningen med vilka fördomsfulla åsikter man själv vill. Är det inte bättre att stå för sina åsikter utan att göra sig till? Jag har aldrig någonsin hört någon säga:

Jag är rasist, men...

En liten efterlysning: Ni homosexuella som verkar vara nära vänner med så många människor som ogillar vem/vilka ni kärar ner er i: Vilka är ni? För, det kan väl inte vara så att herr och fru "Många av mina närmaste vänner är homosexuella" faktiskt ljuger?

Det som stör mig mest..

... är människor som inte orkar bry sig.

"Nej, rösta pallar jag inte. Det är ju ändå samma skit alltihop"
Kom då inte och gnäll över förändringar som nya regeringar inför!

"Nej jag sköter mitt. Konflikter, val och ekonomiska kriser i andra länder är inte min business och berör inte mig"
Lev du i din ankdamm, men gnäll inte över prisökningar, flyktingar och annat. Jag lovar, det berör dig... egentligen!

"Det är så spännande med mode. Hur orkar nån engagera sig i samhället? HM har en ny designerkollektion"
Zzzzzzz


Jag vill ställa mig upp och skrika ibland. Vad tusan har hänt ned människorna?

Internationella kvinnodagen

Grattis till mej!
Jag är kvinna och förtjänar därför idag en stor bukett rosor, en fet nachotallrik och en öl framför "Andra chansen".

Nej, jag vet, idag ska jag engagera mig i kvinnor som könsstympas, våldtas, tvingas bära märkliga kroppsskynken, tjänar mindre än män, tvingas ta huvudansvaret för tvätt, disk, barn och födelsedagar. Kanske ska jag även tänka lite närmare på hur fru Clinton framställs i debatten och i media. Hätsk, manshaftig, okvinnlig, mediekåt, härsklysten, högljudd, häxlik, makthungrig... you name it. Sådana där tillmäten som inte används om män för de anses inte behöva bevisa något annat än att de är framstående kandidater till presidentposten och står ej till svars för att de beter sig okvinnligt och lite kantigt.

Men, nej, jag engagerar mig inte i det idag.
Jag behöver inte göra det.
Varje dag tar jag diskussioner med människor i min omgivning när fördomsfulla och schabloniserade uttalanden framförs. Ibland handlar det om att "Barnflickan som följde med Tito till hotellrummet visste såklart vad han var ute efter. Man vet ju hur karlar är och hon ångrade sig nog efteråt och började därför påstå att hon våldtagits" och ibland om att vår svenska parlamentarism skulle vara den mest demokratiska styrelseformen som finns.

Det är enkelt att basera åsikter och uttalanden på den kontext man lever i. Att vara en åsiktsmaskin fylld av fördomar i stället för att konfrontera sig själv och sin omgivning. Trots upprepade uppmaningar från människor om att jag borde engagera mig politiskt igen så komemr jag trolitvis aldrig göar det av den anledningen. Jag har inga åsikter, jag försöker bemöta åsikter. Att arbeta politiskt innebär ju att ha åsikter och vara säker på att de åsikter man har är de rätta och att man har svaret på alla (de flesta) frågor om samhällets styrning och framtid. Själv har jag inga svar, jag har bara frågor och funderingar.

Så därför: Grattis till mig på internationella kvinnodagen. Alla andra dagar tänker jag engagera mig i kvinnor (och andra) som har det besvärligt, men idag tänker jag bara njuta av dagen, våren och ledigheten.

Mitt liv som determinist

Determinism.

Egentligen kan hårddragen determinism likställas med en ödestro. Att påstå sig kunna spå i händer eller läsa någons framtid i ett par kort måste ju innebära en tro på ett förutbestämt öde. Likaså är det med determinism: Man tror att allt är förutbestämt - inte på grund av någon Guds vilja eller något världsallt utan baserat på kausalitetens förklaringsmekanism. (A leder till B)

I mina mest vetenskapsfilosofiska stunder är jag determinist. Jag kan grubbla mig fördärvad, men ändå endast komma fram till den eviga kausaliteten. Skillnaden är att jag inte tror att vare sig kort, händer, kristaller eller vetenskapliga undersökningar någonsin kan förutsäga framtiden. Antalet variabler som spelar in är oändligt. Mitt handlade i morgon beror på varje dag, varje minut av mitt liv som tidigare passerat: Vad jag sett, hört, doftat och känt. Det är en evig kombination av vad mina föräldrar, lärare och vänenr lärt mig, det TV och radio berättat och samtal jag råkar tjuvlyssna på bussen. Alla dessa faktorer som jag inte ens kan minnas men som finns kvar och styr min framtid, din framtid, allas framtid.

Jag hade en gång en vän som på en flummig fest ställde frågan "Vad skulle du göra om du var Gud?" till det församlade sällskapet. Jag var den enda som efter en stunds tvekan svarade "Ingenting". Mannen bredvig mig började i stället orda om brudar och sprit, men jag visste. Det var deterministen i mig som talade. Killen som ställde frågan slutade för övrigt som ett överintellektuellt och psykiskt sjuk nervvrak.

Så till mitt dilemma:
*pardon my french*
Jag är så förbannat trött på loosers som knarkar ner sig, super som idioter, lever på samhället och tycker synd om sig själva samtidigt som de skyller på taskig barndom eller dåliga förutsättningar.
Ffs: Ta tag i era liv!!!!!! Ryck upp er och sluta skyll på allt annat. Alla har ett eget val och den absoluta majoriteten är ansvarig för sina egna handlingar!


Dubbelmoral är den enda sanna moralen.

Det är synd om människorna...

Det är synd om mig.
Det är synd om dig.
Det är synd om oss alla.
Vilken drivkraft skulle annars finnas för vår utveckling?
Är allt bra strävar vi inte efter att det ska bli bättre.

Sedan kommer klimathotet och slår oss i huvudet.
Vår strävan efter att få det bättre har förstört vår planet.
När isarna smälter blir det riktigt synd om oss, påstår de som vet.

RSS 2.0