Den svenska demokratin...

I et ttidigare inlägg berättade jag om de sju institutioner Robert Dahl ansser måste finnas för att en stat ska kunna ses som demokratisk.

De institutioner som nämndes var:
1) Valda ledare
2) Fria och rättvisa val
3) Allmän och lika rösträtt
4) Rätt att kandidera
5) Yttrande (eller uttrycks-)frihet
6) Informationsfrihet
7) Föreningsfrihet

Yttrandefriheten har redan diskuterats av såväl undertecknad i en blogg som av Christoffer och Axel i kommentarerna.

Nu funderar jag på hur Sverige ligger till avseende punkt 2, fria och rättvisa val. Vi har val vart fjärde år, svenska medborgare får rösta på det parti och den kandidat de känner mest sympati för. Tidigare fanns möjligheter att stryka kandidaterna från dessa listor, men den möjligheten är borttagen. Låt oss dock, för idag, bortse från den lilla aspekten... Nu pratar vi det svenska valsystemet!

Vad som i stället är viktigt att diskutera här är om valen verkligen är rättvisa. Fria kan jag gå med på att de är, men gynnar inte dagens system redan etablerade partier?

Ett exempel: Etablerade partier som i tidigare val erhållit mer än x % (är det en procent) av rösterna får i kommande val hjälp att transportera valsedlar till vallokaler och dessa etablerade partier får dessutom tryckningen bekostad. Ett stort hinder för småpartier elelr nya partier är alltså distribution och tryckning av valsedlar. Hur många väljare bestämmer sig vid vallokalen efter att ha inventerat de valsedlar som finns där? Och visst går det för en trogen partianhängare att plita ner partiets namn på en "blank" valsedel, men då måste denna anhängare ha en tydbar handstil, samt stava partiets namn på ett riktigt sätt.  En enorm fördel finns alltså redan här för etablerade partier. Till detta tillkommer naturligtvis enorma budgetar och propagandaapparater...

Nå, hur ser det sedan ut när vi väl tagit en valsedel med någon trevlig partibeteckning ("Befria alla stackars hönor från de hemska fabrikerna-partiet") och l'ämnar till en valförättare. Jo, naturligtvis är den där 80-årige gentlemannen som sitter vid ett stort bord där framme knuten till något av de större partierna. Samma sak gäller de människor som senare under aftonen räknar rösterna, som du, jag och andra har lagt i de miljövänliga kuverten.

Så, har vi fria och rättvisa val i Sverige?
Mitt svar blir "Njaej". Jämfört med valen på Kuba och i Irak på Husseins tid kan de svenska valen tyckas vara rättvisa, men jämfört med ett ideal är de naturligtvis inte det. De etablerade partierna har alltför många fördelar för att varje val ska "börja på noll", men det är kanske inte så konstigt med tanke på att det är de som skapar reglerna?

Kommentarer
Postat av: Axel Nordin

Ett litet tilläg bara. Valsedlarna som distribueras av de enskilda partierna får inte ligga tillsamans med valsedlarna distribuerade av valmyndigheten (är de de?) från de partier som fick en procent i förra valet. Gissa vilket av bord med valsedlar som normalt alltid hamnar mellan vallokalens ingång och valurnorna.....

Siffran en procent gäller i riksdagsvalet iaf.

2007-02-18 @ 11:56:35
URL: http://opium.motpol.nu
Postat av: Christoffer Andersson

hade tänkt skära lite ur denna texten, men anser att allt är relevant. Mycket tänkvärt, med tanke på att du tar upp kuba som ett skräckexempel på "demokrati".

Kuba är inte ett partidemokratiskt land, och kommunistpartiet är snarare en administrativ enhet, istället för en propagandaorganisation för lögnhalsar och karriärister.

Mer info om kuba kan hittas på:

http://www.rku.nu/kuba/
www.svensk-kubanska.se/

Texten nedan är hämtad på:

http://www.rku.nu/kuba/artikel-folkmakt_i_den_helige_andens_stad.html

"I kort sammanfattning fungerar valsystemet på Kuba så här. Valen är rena personval. Det är inte partier som kandiderar och det är heller inte partier (partiet) som nominerar kandidater. Kubas kommunistiska parti är tvärtom i lag förbjudet att delta i valen och har ingen formell möjlighet att påverka nomineringsprocessen.
Vad gäller kommunvalet sker nomineringen på öppna möten i de små grannskapsenheter som det kubanska samhället är indelat i. Enligt den kubanska vallagen får en valkrets bestå av högst åtta grannskapsenheter, så det handlar om små enheter om något eller några hundratal väljare där de flesta känner varandra.
Lagen säger att minst 75 procent av väljarna måste vara närvarande på det öppna mötet för att nomineringen skall vara giltig. Den demokratiska processen förutsätter alltså ett mycket stort mått av folkligt deltagande, åtminstone jämfört med Sverige, där vi som väljare bara har att stoppa ett papper i tre kuvert en gång vart fjärde år.
Varje granskapsenhet får nominera högst en kandidat och för att nomineringsprocessen skall bli giltig måste den resultera i minst två nominerade. Högst åtta och minst två kandidater i själva valet, alltså.
Någon valrörelse i svensk mening bedrivs inte. Kandidaterna tävlar inte med varandra om att avge löften de inte kan eller ens avser att hålla och de smutskastar inte varandra. Istället publiceras biografier över dem och deras meriter på anslagstavlor runt om i valkretsen. Det är den enda valkampanj som bedrivs, förutom en allmän kampanj för att alla skall delta i valet.
Valen till de kommunala folkmaktsförsamlingarna sker med 2,5 års mellanrum, varannan gång på hösten och varannan på våren. För att bli vald måste en kandidat få minst 50 procent av rösterna. Om ingen kandidat får hälften av rösterna förrättas nyval mellan de två kandidater som fått flest röster.
Valen till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen, motsvarigheterna till landsting/regioner och riksdag i Sverige, äger rum vart femte år (tre månader efter vartannat kommunval) och bygger på kommunvalen på så sätt att de kommunfullmäktigeledamöter som är direktvalda av sina grannar spelar en avgörande roll i nomineringsprocessen.
Inför valen till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen bildas valberedningar bestående av representanter för de stora folkrörelserna med representanten för fackföreningsrörelsen CTC som ordförande. Efter en grundlagsrevision 1992 deltar inte Kubas kommunistiska parti och dess ungdomsförbund i dessa valberedningar.
Inom ramen för nomineringsprocessen, som är minst lika viktig om inte viktigare än själva valet, hålls tiotusentals möten på arbetsplatser och i bostadsområden, där väljarna kan komma med förslag och synpunkter. Inför valet 1998 fördes det över 60 000 förslag till kandidater på dessa möten.
Valberedningen lägger ett första förslag till valsedel med minst dubbelt så många kandidater som det antal mandat som tillkommer kommunen. Den slutliga valsedeln fastställs sedan av kommunförsamlingen. Den innehåller lika många namn som antalet mandat, så valet handlar om att godkänna de förslag som nomineringsprocessen resulterat i, inte att välja den ena eller den andra kandidaten. Om någon kandidat inte får minst 50 procent av rösterna måste valet göras om.
På alla nivåer i det kubanska systemet kan en vald representant avsättas om han eller hon missbrukar sitt förtroende. Kravet är att minst 10 procent av väljarna kräver det."

2007-02-18 @ 15:12:01
URL: http://blogg.aftonbladet.se/455

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0