Aquinas attacker

I gårdagens Aftonbladet gick det att läsa en artikel/intervju med rubriken "Tysklands nye Hitler". Här får Udo Pastör, som enligt AB är "nazismens nya hyggliga ansikte" utrymme att ge sin version av tysk politik med tyngdvikt på invandring och främlingsfientlighet. Han ryggar dock inför tanken på att jämställas med Hitler eller NSDAP då detta skulle vara politiskt självmord i ett Tyskland fortfarande märkt av händelserna för 65 år sedan.

Ett svenskt parti som många liknar vid nazister är Sverigedemokraterna. Visserligen är linelsen på många sätt långsökt med den politiska agendena hålls av partiets motståndare och media har i gemen inget till övers för det största partiet utanför riksdagen i Sverige. En lång intervju med ledaren eller presschefen för Sverigedemokraterna skulle vara uteslutet i vanliga kvällspressen då man inte vill ge främlingsfientliga element utrymme. Varför ger man då utländska extremister utrymme trots att dessa har åsikter som är betydligt mer främlingsfientliga? Är det en form av avskräckande exempel eller handlar det om en inställning av politiskt korrekt handlande på hemmaplan som kan kombineras med sensationsintervjuer på bortaplan?

Jag vet inte. Men att främlingsfientliga element tar plats i Europas beslutande organ har pågått i flera års tid nu. Kanske är trenden övergående och vi i Sverige lite "efter". Men, att bekämpa genom tystnad har visat sig vara fel taktik. Vad är rätt taktik? Kanske bör vi bara acceptera att olika former av åsikter ska representeras i de beslutande församlingarna och att genomsnittet kanske till sist blir bra?