Om Pinochets död

På något sätt måste jag väl kommentera det "tragiska" frånfället av en av 1900-talets mest brutala diktatorer. Augusto Pinochet är död. Något större politiskt värde har inte detta faktum, då det var i livet han påverkade den politiska agendan - inte i döden. Men, för tusentals Chilenare väcker döden känslor. Västerländska journalister har attackerats av den gamle diktatorns anhängare, Järnladyn Thatcher är dujpt sorgsen och de människor som överlevde massakerna 1973 kanske åter minns de där dagarna för så länge sedan som för'ndrade livet inte bara för dem som människor - utan för en hel nation, kanske en hel världsdel.

När Pinochet tog makten i Chile för över 30 år sedan var det som ett resultat av världens första direktsända militärkupp. Salvador Allende hade 1970 med knapp marginal vunnit presidentsvalet och därigrnom fått mandat för ett socialistiskt styre vilket inte gillades av överklassen, som tog sina förmögenheter och lämnade landet. Med stöd av CIA (vilket de officiellt erkände först för några år sedan) lyckades militären, med bland andra Pinochet i spetsen, utföra den militärkupp som dödade Allende. (det tvistas om ifall han tog sitt eget liv eller dog i striderna). Arkitekten bakom militärkuppen och också en av socialist-Chiles starkaste motståndare tilldelades för övrigt Nobels fredspris några månader senare. (Henry Kissinger). Avrättningarna som följde efter Pinochets övertagande är historia.... Men, här går det att poängtera att detta inte är unikt för Pinochets regim utan något vanligt i samband med revolutionära maktövertaganden. Jämför t.ex. revolutionen på Kuba.

Så, då var han alltså död. En 91 år gammal man har dragit sina sista andetag mitt i en mängd processor riktade mot honom. Dags att sörja? Dags att fira? nej, som politisk figur har Augusto Pinochet saknat makt i flera år. Däremot som ikon för något som varit och som symbol för alla chilenare som velat ha upprättelse har han varit oerhört viktig. Nu kommer tusentals människor aldrig att få den upprättelse de har eftersträvat, men kanske kan de äntligen börja glömma och blicka framåt i stället.

Kommentarer
Postat av: Hjalle

Är det verkligen glömma vi ska? För mig är det viktigaste att aldrig glömma. Såren måste läka, men vi får aldrig glömma. Om Pinochets död tvingar fram rättelse för offren och ett fokus som gör att vi inte glömmer så att vi slipper återse regimer av denna art, då först för denna död ngn glädje med sig till mig.

2006-12-11 @ 11:54:44
URL: http://hjalmarholgersson.blogg.se/
Postat av: Aquina

"Historiens dom kommer att vara ohyggligt hård" har jag för mig att Palme sa i jultalet om hanoi (kan det ha varit 1971?)Och det är historien och mänskligheten som ska minnas - och söma. Men för människor, individer tror jag det är lättare att få glömma. Det krävs nog för att man ska orka leva. (kvasipsykologiskt flummande, jag vet, men jag tror det ligger nåt i det)
Visserligen hade både historien och chilenarna förtjänat en riktig process med fällande utslag men tiden rann ikapp och det som påbörjades kom alltför sent.
Btw: nu jobbar jag inte, så jag är tillbaka med full kraft!

2006-12-11 @ 18:59:03
Postat av: Jonas Lie

Smash, smash, smash the reds!!!

2006-12-13 @ 19:19:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0